Nobels fredspris

http://nobelpeaceprize.org/en_GB/home/announce-2009/

Jag är EXTREMT förvånad över detta. Har inte riktigt smält det än. Egentligen känns det lite för tidigt att blogga om det, men jag måste bara få ner mina spontana tankar.

Jag kan inte riktigt förstå hur man kan ge fredspriset till en sittande president vars land fortfarande för flera krig runtom i världen. Ett land som inte verkar minska sin inblandning i t ex Afghanistan. En president vars land har extrem segregation mellan olika etiska grupper. Ett land som fortfarande har stora klasskillnader.
Obama har ju ännu inte åstadkommit större förändringar, han har varit president i 9 månader. Man undrar om det är meningen att han ska drivas till förändringar? Men man kan väl inte hoppas på att han ska agera efter priset....eller?

Hur år det då med pris? Ska pris delas ut för kommande gärningar eller för utförda gärningar?
Jag ser framför mig hur vi på skolan ger pris för de elever som vi tror kommer att lyckas, med t ex bra betyg, eller elever som kommer att klara av orienteringen bäst, eller kanske med att skriva en riktigt bra novell. Intressant. Det kanske är så att det är jag som ska tänka om.....

Så spontant är jag riktigt upprörd och förvånad. Men givetvis känns det okej. Jag gillar ju egentligen Obama och blev riktigt glad över att han blev USA:s president, men att driva det så här långt, att höja honom till skyarna - DET är att ta i.

Ibland...

Ibland orkar man inte mycket.
Idag har det blivit en sån dag... Allt började bra! Men på eftermiddagen tog krafterna slut. Ville bara skrika högt! Gråta! Banka på något (bankar aldrig på något)!
Gjorde inget av detta, istället gick jag ut i skogen och plockade svamp. Det hjälpte lite, men huvudvärken finns kvar och jag är deppig...

nummerupplysningen

Har funderat över en sak.
Kan det fortfarande heta nummerupplysning om man kan fråga om vad som helst? Då är det väl bara upplysningen?

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5407471

Hm, ja vissa tror att de klarar av vad som helst.
Själv stod jag på stranden och såg när pappan och sonen gav sig ut i vattnet. Vi var flera som såg det och började prata om hur idiotiskt det verkade. Särskilt med en liten gammal optimist. Men, men, men...
Vi tittade på båten hela tiden och såg när den välte. Det knöt sig i magen, eftersom vi även sett att en liten pojke var med. Surfaren tänkte supersnabbt och medans han tog på sig våtdräkten, hjälpte hans tjej honom med brädan. Vi andra började gå mot brodern som var kvar på stranden och hade hela tiden ögonen på båten. Jag ringde 112 och hade dem hela tiden på linjen. De höll på att skicka en helikopter och ambulansen var på väg på en gång, från Visby. Det tar ca 1 timme för en ambulans att ta sig till Fårö och då får den speeda på. Hela tiden tänkte jag att jag skulle få göra HLR, hur var det nu...30:2 30:2. Som tur var gick jag en kurs i våras.
Som tur var behövdes det inte!!!! Pojken var väldigt chockad, men mådde under omständigheterna bra. Pappan däremot verkade helt oberörd och förstod nog inte vad han utsatt sin familj för. Han oroade sig mest för jollen.
Mamman var helt förtvivlad innan hon förstod att allt gick bra. Som min svägerska sa: Den där mannen kommer att få köpa mycket mycket fina presenter till sin fru under en låååång tid framöver.

Tack för mig - hej

Surf del I

Har inte surfat alltför länge. Men mitt surfliv började på Lanzarote, Famara Beach, för 4 år sedan. Jag och min man var där på semester, körde runt i bilen med en ettåring. Hittade Famara av en slump och upptäckte surfingen. Min man hyrde en bräda och våtdräkt utan en aning om hur man gjorde, men han tragglade på ett tag och jag provade också. Vi blev fast båda två!

Sedan dess har vi testat att surfa i Venezuela och nu senast i Chile. Chile blev startskottet för en ny värld. Vi träffade en suverän surfare som gav oss lektioner och blev även vår vän! Jag upptäckte Chile med andra ögon. Såg mitt hemland på ett annat sätt.

Väl här i Sverige har vi försökt oss på surf. Min man mer än mig. Mycket också tack vare min kusin som har haft ungefär samma utveckling inom surfingen.

Men den här sommaren har det exploderat! Vi har surfat på Fårö och i Varberg. Vi har köpt en bräda och var sin våtdräkt. Jag tänker på surf nästan hela tiden. Det är en fantastisk sport och känslan av att vara i vattnet, nästan dränkas, kastas fram och tillbaka för att bara ta en våg, stå upp och känna farten och DEN känslan! Det är fantastiskt.

Men inställningen till surf är olika i olika länder. I Sverige anger man inte sina spots, man håller dem så hemliga som möjligt. Ute i vattnet är det en ganska hård stämning, vilket man särskilt får känna på som nybörjare....och tjej. I Chile däremot upplevde jag det motsatta, vänlighet och tålamod med nybörjare. Alla har ju varit där. I Chile var bodyboarders och surfare kompisar, här är de ovänner i vattnet.
Jag har en teori, förmodligen beror detta på att det i Sverige är mycket svårare att hitta platsen för vågsurfing. Det ska blåsa rätt och vara rätt sorts vind, för att vågorna ska bli av. Sen hoppas man ju på att det inte är en massa andra surfare där och trängs. Trist, men kanske förståligt om man är proffsigare. Jag hoppas bara innerligt att denna attityd förändras med tiden, för annars blir det en sport för idioter.

tack för mig - hej

Kolloliv del 2

Dagbok från en kollodag:
Väcka sovande barn med vatten. Gick omkring med en hink vatten och en kopp. De barn som hann dra täcket över ansiktet drog jag undan täcket vid magen och kastade in en kopp kallt vatten... hihihi.
Arga barn vid frukosten, men ändå med glimten i ögat. Några småtjejer får frukost på sängen, bestod i att det på uteplatsen stod en säng och på sängen frukost, framdukat. De sätter sig snällt och äter sin frukost på sängen.
Sen är det dags för barnen att städa sina rum och olika områden. Ledarna röjer undan frukosten och delar ut eventuella mediciner.
9.30 går städinspektören igenom barnhuset. Kollar så att alla bäddat, sopat och städat. I slutet på perioden delas det ut priser för bästa rum. Vid samlingen går vi igenom förmiddagen. Det kanske ska filmas, badas eller paddlas kanot.
12.00 dags för god lunch.
På lunchen går klubbmästaren, en av ledarna, igenom vilka klubbar som finns att välja på. Barnen själva står för klubbarna. Det kan vara fotbollsklubben, mysklubben, pysselklubben, pingisklubben m m. Ett barn håller i det och de andra hänger på. En ledare finns alltid ute bland barnen, medans resten av personalen har möte mellan 13 och 14. På mötet går ledarna igenom eftermiddagens aktiviteter och eventuella nya händelser, något barn kanske mår dåligt, har hemlängtan m m.
14.00 samling. Eftermiddagen kanske består av någon lek. Kanske popcornleken, moppleken eller guldäpplet. De två första består i att ledarna blöter ner barnen, något som alltid urartar och slutar i vattenkrig.
15.00 kommer Alfredo och delar ut frukt. Alfredo är en utklädd ledare som kastar frukt på barnen.
Efter detta kan det fortsätta med bad eller lek.
17.00 god middag.
soft häng till 18.30 då det är samling igen. Nu är det dags för någon kvällsaktivitet. Kanske godisköp. Till godisköpet brukar det ingå någon klurig lek så att barnen fördelas till godiskön. En gång fick barnen dra sig ut till flytbryggan på en båt.
20.30 är det dags för kvällsfika. Någon kanske har bakat något gott?
21.30 läggningen börjar. En ledare kan berätta en rolig, spännande eller läskig historia. Kramringen är ett måste, för de som vill kan man ta i hand istället för att kramas. Huvudsaken är att alla säger godnatt till alla.
22.00 ska det vara släkt i taket och tyst i rummen. De barn som önskar kan ligga och läsa en stund eller ligga och viska till varandra. I barnhuset sover en ledare, jouren, och det är han/hon som bestämmer hur tyst det ska vara.

Nästa dag är det ny väckning med kanske disco och nya lekar...kanske maffia!

Kolloliv del 1

När jag arbetat på kollo har jag tagit hand om andras barn dag och natt. Det är ett helt fantastiskt jobb och totalt olikt lärarjobbet. Som lärare måste man hela tiden se till att eleverna lär sig det man vill att de ska lära sig, man har mål som man måste uppnå osv. Men på kollo är allt som barnen lär sig ett plus. Det kan vara att lära sig att vara en bra vän, lära sig att simma i okänt vatten, övervinna sin rädsla för hajk, kryp och myggor eller kanske bara lära sig att leva utan datorer och mobiler. Det är helt fantastiskt att se barnen växa på kollo, växa som individer, och detta på bara 12 dagar. För vissa barn är detta första gången de är ifrån mamma och pappa, för andra barn är det en tillflyktsort från storstans negativa inverkan. Vissa barn kommer från välbärgade områden, andra från förorter med dåliga rykten. Alla blandas och umgås i 12 dagar. Man badar, leker, spelar fotboll, myser, läser böcker, spelar spel, busar, går spökrunda, bakar och umgås. Vissa hittar kärleken, andra hittar vänner för livet.



Tyvärr finns det ju de som tycker att kollo kostar för mycket pengar och gärna ser att även kollo privatiseras. Barnens Ö kolonier drivs just nu av en stiftelse, Stiftelsen Barnens Dag. Denna stiftelse "ägs" av Stockholm Stad. All mark och alla hus ägs av stiftelsen och det är dessa hus som man nu vill sälja ut. Politikerna vill få det att framstå som något positivt, som att kolloverksamheten kommer att finnas kvar. Och visst, det kan den ju göra i några år till. De som köper husen kan ju driva kolloverksamhet.....i några år. Men sen finns det inga garantier. Inga garantier för att man fortsätter att driva kollo, utan man kanske gör om det till spa, lyxhus eller vadsomhelst.