sjukdepp

Igår var jag "magsjuk"...ja jag kräktes 3-4 ggr på morgonen, sen gick det över. Men eftersom jag och min arbetsplats var orolig över smittorisken - så fick jag snällt stanna hemma idag också.

Så idag har jag egentligen varit frisk, men hemma. Hade många planer för dagen - ingen blev av. Istället har jag deppat ner mig. Depp över vädret, regn och rusk, depp över att Kelly Slater vinner en surftävling ännu en gång, depp över att vara ensam, depp över allt jag inte gjort.

Borde borde borde

Torsdagshäng

är så trött så trött så trött

och vintern har inte ens startat - det är ju bara HÖST än så länge, knappt höst....

bläääääää

Depressionen börjar tidigare än brukligt.... men NÄ, här ska det piggas upp!!! Börjar med...med..
med att bara le :D

startar om igen

med bloggandet....

Nu har den värsta tiden i mitt liv passerat och jag är redo att ta mig an mig själv igen.

Min mamma har tillfrisknat, jag har bytt arbetsplats och trivs mer än någonsin på ett arbete.

Vän från förr!

Idag kom hon äntligen, min bästa vän från när jag var liten. Vi hade inte setts på 22 år!!! 22 ÅR!!
Jag var ganska nervös, orolig över att vi hade vuxit ifrån varandra alltför mycket, att vi inte hade något gemensamt längre. Men det visar sig att vi babblar och babblar i en hel dag! Det tar liksom aldrig slut. Det är som att tiden stått still samtidigt som vi måste berätta om allt vi varit med om under alla dessa år. Vi hoppar fram och tillbaka, lägger till och drar ifrån.

Anledningen till att hon kom var att jag via facebook skrev och berättade om hur min mamma mår. Och eftersom min mor var som en mor för henne ibland när vi var små, så tog hon ledigt från jobbet och tog båten från Åland till Sthlm. Vi har besökt min mamma på sjukhuset och det blev ganska mycket skratt och tårar.

Nu ligger hon där nere på vår soffa. Hon ska stanna i 3 dgr och det är helt fantastiskt eftersom vi har en hel del kvar att babbla om.

tillbaka till ruta ett

Så är mamma inlagd på sjukhuset igen. Jag följde med henne i färdjänsttaxin och vi höll humöret uppe. Vi skrattade otaliga gånger åt att hon har tappat minnet, säger fel och är lite knasig. Men i skrattet kommer tårarna. Tårar som är av sorg. Sorg över att hon är sjuk. Sjuk - vet inte vilken sjukdom. Sjukdomen äter upp mig inifrån. Inifrån försvinner jag sakta och säkert.

När jag är hos henne håller jag humöret uppe, men så fort jag lämnar hennes rum kommer tårarna. Igår var jag tvungen att sätta mig på en stol i en korridor för att gråta ut.

tillbaka...

Så, nu har vi kämpat hemma ett tag med mamma. Jag har besökt henne dagligen, stressat hit och dit, tagit emot de mest elaka saker från henne. Jag har gråtit och gråtit och idag finns det inga tårar kvar känns det som. Idag, när jag behöver gråta, då är de slut! Idag fick vi beskedet att hon måste tillbaka till sjukhuset, på torsdag redan.

En sida av mig tycker att det är skönt. Där har hon ju tillsyn och får göra de prover som behövs för att kanske reda ut vad det är hon har.

En annana sida vill att hon ska bättra på sig och vara hemma. När hon varit hemma har det ju ändå delvis känts som vanligt....stundtals. Vi har kollat på film och skrattat.

Men nu ska hon alltså tillbaka till sjukhuset, tillbaka till de sjuka!!

mea culpa mea culpa mea culpa

Idag blev jag utskälld av mamma. Jag vet att hon inte menar det från hjärtat, men det var verkligen den sämst valda dag att ge sig på mig.

Jag har sjukskrivit mig från arbetet i två veckor. Kände redan igår att jag höll på att kräkas och blev yr i huvudet av att tänka på jobbet. Så jag satte mig ner och plitade ner ett låååångt mail till de som skulle kunna ta ansvaret på jobbet. Nu är det stopp, man kan inte behandla mig hur som helst.

Så nertryckt till skorna åkte jag till mamma, ganska glad ändå över att jag kunde hälsa på på dagen och inte bara stressa dit på kvällen. Hon bor inte så nära mig, 30-50 min bilkörande och bilköande beroende på tid. När jag börjar närma mig ringer mamma. Hon skäller ut mig och säger att jag aldrig svarar i telefonen när hon ringer (hon hade ringt en gång). Sen fortsätter hon skälla och avslutar med att hon kunnat ligga död där hemma utan att jag hade märkt något. Allt var fel, jag har inte hjälpt henne tillräckligt, jag har inte ringt och kollat hur hon mår (ringer varje dag), jag har inte brytt mig, jag har inte, jag har inte....

Jag kör ändå dit, hjälper henne med det mest nödvändiga och åker sen hem igen. Orkade inte lyssna på hennes ursäkt eller ta itu med hur hon hade behandlat mig. Sen var hon vresig hela tiden.... Det skar in i mitt hjärta, orkar verkligen inte ta emot sånt just nu. Vill inte ta emot sånt just nu. Vill inte ta itu med konflikten. Vill hellre rymma, blunda.

Men det gjorde så fruktansvärt ont. Fruktansvärt ont!
Jag har kanske inte gjrot tillräckligt, men jag ska även orka med barn, man, hem, hämtningar, lämningar, matlagning och mig själv kanske någon gång...men inte idag...idag fanns jag för alla andra utom mig själv.